Abstinensbesvär
Nej, tänker ni, det går ju inte! Och jag håller med er; man får inte dra bort Joniz från mig! Jag får abstinensbesvär - jag har till och med målat naglarna! Okej, alldeles för många utropstecken i rad. Jag måste lugna ner mig.
Hur som helst: jag är beroende av Joniz. Tyck synd om mig! Det gör i alla fall jag.
The great challenge
"IB-Kevin" utmanade mig (inte för att jag känner en annan Kevin..), för mkt länge sen men... dock.
Ni vet, utmaningen om 7 sanningar om en själv
_________________________________________________________________________________________
1. Fast än jag har en ganska stor säng sover jag alltid på kanten, alltså yttersta kanten.
2. När jag känner mig obekväm i en situation använder jag mig av "Turning towards self" - jag gräver in naglarna i handflatan eller, som vilken maniac som helst, upprepar "fuck" i huvudet. På så vis syns inte min obekvämhet. Hurra!
3. Johanna skrev "satisfactory" på result! = Jag känner mig usel.
4. Jag har inte träffat min pappa på ett år. Bli inte för sur på era föräldrar!, ni kanske inte träffar dem igen då.
5. Jag smygröker. Nej jag skojade bara.
6. Jag hittade min bästa kompis när vi var fem och hon satt i dockrummet och sög på tummen och snurrade håret runt pekfingret, och eftersom jag gjorde samma sak blev vi kompisar.
7. När jag blir stor ska jag bli författare, eller möjligen mobba andras böcker. Eller både och.
_________________________________________________________________________________________
Torsdag
"Puss" blir alldeles för rutinmässigt för att jag ska läsa det och tro att det skrivits särskilt selektivt. Nej, sluta (uttala det som om Tos skulle säga det) skriva puss bara utav vana!
Ångest
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga,ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
ur Ångest av Pär Lagerkvist, 1916
Broöppning medför konsekvenser
Folk (ungdomar) som lyssnar på grymt hög musik irriterar mig. Nå, åtminstone om den är så pass hög att folk som sitter runt omkring också hör. Jag har försökt komma på vad det är som irriterar mig - deras arrogans, kanske? Eller det faktum att de medvetet skruvat upp för att få publik som stör sig - att de vill provocera genom "oh-so-cool" hårdrock. Den myndiga farbrorn inom mig får mig iaf att tycka illa om dem.
Tills idag, då. Jag var på väg in till stan, lyssnandes på min iPod, och låten var mycket låg - så jag skruvade upp - och sedan, när jag var vid Henriksdal och bron öppnades, tog låten slut och istället spelades Kizz (stavas det så?) på jättehög volym. Det var inte obehagligt högt, men högt. Och eftersom motorn slagits av, var det dödstyst i bussen, jag kunde höra en människa gäspa, så då måste de ha hört min musik. Jag skulle ha sänkt den, men det skulle verka... som om jag skämdes, och en sådan image ska man ju hålla sig borta från! Så jag hade inget val, utan satt där med Kizz (eller Kiss, men jag vill inte skriva kiss...) och förstod hur irriterade folk var på mig.
Nej men se! Rebellen Malin öppnade långsamt de dammiga ögonen, blinkade flera gånger och sträckte sen länge på sig efter den långa sömnen. Huggtänderna visades i all sin prakt när hon gäspade, de gula ögonen glödde. Aha, folk blir irriterade på Malin men hon bryr sig inte. Oj, så skoj.
Nu förstår jag hur kul det är.
