^^
Of course, the new president quite quickly found himself in a situation he could not possibly get out of, so he opened the first letter. It read: "Blame everything on me." So he did, and everything was fine. until, of course, he once again found himself in a situation he couldn't get out of and therefore opened the second letter. It read: "Sit down and write two letters."
Poliserna hämtar skolkare
Har inte någon tänkt på hur poliserna, de som ska skydda vårt samhälle mot kriminalitet och vara goda förebilder samt respektingivande (!), skulle löjliggöras om de skulle tvingas springa efter en 15-åring, kanske till och med försöka övertala denne, att matten är rolig och lärorik och kom nu lille pojken, så sätter vi oss här i bilen och åker tillbaka till skolan. Eleverna skulle skratta åt poliserna, håna dem, och jag skulle ställa mig och gapskratta! Detta är inte en effektiv metod.
Vuxna kriminella skolkade troligtvis som ungdomar, och om dessa ungdomar får handskas med polisen redan i de yngre tonåren, kommer all respekt, om det någonsin funnits någon, vara som bortblåst, de kommer tänka; jaha, om jag skolkar kommer polisen, men att skolka är inte så farligt, det som däremot är farligt är rån eller mord, då kommer också polisen, så hmm.. då kanske inte rån och mord är mycket värre än att skolka.
Jag tror faktiskt att en ny trend kommer födas; eleverna får skjuts av poliserna till skolan. Det kommer bli status att skolka; ännu mer än vad det är idag.
Brainstorming är till för att få så många förslag som möjligt, men en viktig process är att sålla idéerna också!
9C
En kille, inga namn nämnda, höll ett oväntat men uppskattat tal, och jag har försökt citera enligt konstens alla regler, men ordagrannt kan det omöjligen bli;
"On the first day as an actor on Desperate Housewives... I had sex with one of the mothers.
It was very.. nice. She's a celebrity. So now I'm a celebrity. /.../
And she [Angelina Jolie] chose me. Not to brag, but.
Well, as a matter of fact, she's calling me right now so I have to go."
Hahaha, snacka om att ha en bra ursäkt för att inte behöva fortsätta ^^
Hehe
- Vad heter du då?
- Helge Karlsson.
- Jaha.
Och så kom en till pojke.
- Vad heter du då?
- Sven Karlsson.
- Jaha.
Och så kom ännu en pojke.
- Vad heter du då?
- Börje Karlsson.
- Jaha, värst vad lika ni var, är ni trillingar?
- Ja.
- Men varför har du en så mörk röst då, Börje?
- Jo, för mamma hade bara två bröst så jag fick suga på pappas.
Förfallen
Idag rasade vårt hus. Det tornande taket var i mjuknande skikt och föll således ihop. Jag tycker denna händelse hade ett ganska klart budskap: det är dags att äta upp mig, eftersom jag inte tjänar något syfte gällande skönhet. Jag ser att mina familjemedlemmar redan har börjat; det saknas stora sjok i de olika bitarna vilka resulterades eftersom någon försökt dra loss en non-stop utan framgång. Nu ser vår stackars "skogshydda" (vilket Bygg-Ole döpt modellen till) länsad, förfallen och oduglig ut, vilket skiljer sig oerhört från hur den uppfattades i nytt skick. Jag hoppas vi lyckas bättre nästa år med baket.
My dream has spoken
Igår natt hade jag en märklig dröm. Jag var ute i en typisk svensk skog på östkusten, antingen under våren eller hösten. Skit samma. Jag hade en enklare boning och gjorde där inget särskilt med min familj. Sedan kom min mattelärare körandes (dock inte i hans röda lilla bil, utan en stor grå/silver typ.. van) och då försvann huset och min familj. Han steg ur bilen och sa att vi behövde talas vid. Det hela var mycket allvarligt.
Så gick vi där, i skogen, och han talade mycket mystiskt och i konstiga gåtor, men hans budskap var av någon anledning mycket klar för mig: han insisterade på att jag skulle byta till studies.
Vi närmade oss en glänta, där en stor brunbjörn var på väg upp ur vattnet. Jag fick panik och sa att vi måste springa, nu!, medan min mattelärare av någon anledning inte insåg faran utan ställde i stället en massa frågor. Hur kommer det sig att björnar är farliga? Varför måste vi springa? osv.
Han sprang ändå, men lagom till att björnen vittrat oss och lunkade mot oss. Jag kom undan, men den tog honom!
Nåja, jag vill inte ha min mattelärare hemsökandes i mina drömmar, så jag droppar.
Malins återkomst.
.
Malin (haha Valle) återkommer.
Abstinensbesvär
Nej, tänker ni, det går ju inte! Och jag håller med er; man får inte dra bort Joniz från mig! Jag får abstinensbesvär - jag har till och med målat naglarna! Okej, alldeles för många utropstecken i rad. Jag måste lugna ner mig.
Hur som helst: jag är beroende av Joniz. Tyck synd om mig! Det gör i alla fall jag.
The great challenge
"IB-Kevin" utmanade mig (inte för att jag känner en annan Kevin..), för mkt länge sen men... dock.
Ni vet, utmaningen om 7 sanningar om en själv
_________________________________________________________________________________________
1. Fast än jag har en ganska stor säng sover jag alltid på kanten, alltså yttersta kanten.
2. När jag känner mig obekväm i en situation använder jag mig av "Turning towards self" - jag gräver in naglarna i handflatan eller, som vilken maniac som helst, upprepar "fuck" i huvudet. På så vis syns inte min obekvämhet. Hurra!
3. Johanna skrev "satisfactory" på result! = Jag känner mig usel.
4. Jag har inte träffat min pappa på ett år. Bli inte för sur på era föräldrar!, ni kanske inte träffar dem igen då.
5. Jag smygröker. Nej jag skojade bara.
6. Jag hittade min bästa kompis när vi var fem och hon satt i dockrummet och sög på tummen och snurrade håret runt pekfingret, och eftersom jag gjorde samma sak blev vi kompisar.
7. När jag blir stor ska jag bli författare, eller möjligen mobba andras böcker. Eller både och.
_________________________________________________________________________________________
Torsdag
"Puss" blir alldeles för rutinmässigt för att jag ska läsa det och tro att det skrivits särskilt selektivt. Nej, sluta (uttala det som om Tos skulle säga det) skriva puss bara utav vana!
Ångest
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga,ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
ur Ångest av Pär Lagerkvist, 1916
Broöppning medför konsekvenser
Folk (ungdomar) som lyssnar på grymt hög musik irriterar mig. Nå, åtminstone om den är så pass hög att folk som sitter runt omkring också hör. Jag har försökt komma på vad det är som irriterar mig - deras arrogans, kanske? Eller det faktum att de medvetet skruvat upp för att få publik som stör sig - att de vill provocera genom "oh-so-cool" hårdrock. Den myndiga farbrorn inom mig får mig iaf att tycka illa om dem.
Tills idag, då. Jag var på väg in till stan, lyssnandes på min iPod, och låten var mycket låg - så jag skruvade upp - och sedan, när jag var vid Henriksdal och bron öppnades, tog låten slut och istället spelades Kizz (stavas det så?) på jättehög volym. Det var inte obehagligt högt, men högt. Och eftersom motorn slagits av, var det dödstyst i bussen, jag kunde höra en människa gäspa, så då måste de ha hört min musik. Jag skulle ha sänkt den, men det skulle verka... som om jag skämdes, och en sådan image ska man ju hålla sig borta från! Så jag hade inget val, utan satt där med Kizz (eller Kiss, men jag vill inte skriva kiss...) och förstod hur irriterade folk var på mig.
Nej men se! Rebellen Malin öppnade långsamt de dammiga ögonen, blinkade flera gånger och sträckte sen länge på sig efter den långa sömnen. Huggtänderna visades i all sin prakt när hon gäspade, de gula ögonen glödde. Aha, folk blir irriterade på Malin men hon bryr sig inte. Oj, så skoj.
Nu förstår jag hur kul det är.
Mitt första och sista möte med Jan Guillou
HUR SOM HELST, jag hade lovat mig själv, min faster och joniz' pappa ett svar från Guillou på frågan "Träffade du Pierre?" (Vilket jag är säker på att ni vet vem jag talar om). Men jag var lite feg... Så jag bad Joniz fråga, vilket han först sa ja till, men vid åsynen av Guillou ångrade sig. Jaha, jag måste ju ha ett svar: detta är mitt enda tillfälle. Då ber jag mamma fråga, hon vill heller inte men säger att hon kanske ska, om rätt läge kommer upp.
Efter en timme har gått och frun drar med honom till dörren, får jag panik och puttar dit joniz, som plikttroget frågar om han träffade Pierre.
Skrockandes: "Det måste ha varit din mamma som nyss frågade samma sak, men ja, vi hade en god kontakt". Ledsamt: "Tills han dog för tio år sedan i cancer."
Hmm...
Skilsmässobarn
Folk säger alltid att det är synd om skilsmässobarn. Nå, det må så vara, men jag hävdar att det är färäldern som har det svårast; åtminstone om skilsmässan var olycklig och någon vill jävlas med den andra; för det var dennes fel att vi skilde oss.
Jag ser vad min mamma går igenom. Det enda han vill är att jävlas med henne, det enda målet är att se henne bryta ihop, det är då han har nått klimax. Han blev exempelvis sambo med en av hennes närmre vänner. Han skaffar en mobil till min lillasyster så att han kan ringa när han känner för det, kontrollera att hon äter ordentligt, har mamma koll på henne?, steg för steg försöka intala henne att mamma är dum och pappa är bäst, men diskret, mycket diskret. Jävla manipulation.
Det är föräldrarna det är jobbigast för, den sårade försöker skada, den starka får ta all skit. Barnet har det ju bättre än någonsin, nu när båda föräldrarna är extra måna om det. Löjligt.
Fy
Fy
Jag har börjat sova vaken. Man låstas vara alert och aktiv, men i själva verket är hjärnan bortkopplad. Ja, det låter inte bra, men jag har inte så mycket val. På onsdagar går jag i skolan från åtta till halv fem, utan en enda håltimme, så jag måste ta igen lite sömn medan jag är i skolan (hinner bara sova 6 timmar/natt). Det har seriöst gått två veckor! För två år sedan skulle jag fortfarande ha träningsläger, lära mig att vara snäll mot mina klasskamrater och vänskaps-campa två meter från skolan på gräsmattan. Förstår inte hur jag ska klara IB om minsta lektion missad, minsta anteckning borttappad, minsta detalj glömd, minsta timme i vaket tillstånd inte går till att plugga - skulle vara förödelse. Jag är inte mer än mänsklig.
Det kanske vore vist att droppa till matte studies, en säker sjua och jag slipper slita ut min kropp helt av sömnbrist - dessutom kan jag fokusera på andra ämnen.
Men det är då gud skrattar mig i ansiktet och säger: du har ju computer science, då måste du ta math standard. Tack det behövdes.
Jag vill säga god natt!
Jaha. Så har skolan börjat igen.
Det är orättvist. Jag vill också hamna på våning 33.
Vi har fått nya människor! Jag litar fullt och helt på att de ska kunna fylla ut tomheten efter de som lämnade. Tja, om inte annat måste de!
Jag är trött. Godnatt
Malinnovation
När jag sedan entrerade rummet (ville skriva penetrerade men... det kan ge mig fel image) flög, alternativt passivt satt, minst åtta fjärilar på min bekostnad! Och det var ingen angenäm, förtrollande, sago-magisk känsla, nej för det var malar som beslagtagit mitt rum. Där satt de, gråbruna och äckliga med alldeles för stora kroppar i förhållande till vingarna, en del spratt galet och stötte febrilt i väggar för att komma ut. Nå, en spindel kunde jag ha kunnat leda till fönstret, slänga ut den och sedan stängt, men en mal är äcklig, att se på och framförallt att ta i. Och att bara låta de vara är ju inte en möjlighet, tänk om de med dödsångest sprattlande landade på mig mitt i sömnen och kämpade för sitt liv att sitta kvar - då skulle ju jag, när sjasande inte var till någon hjälp, tvingas mosa det äcklet med min egen oskyddade hand mot min egen oskyddade panna bara för att få slut på dödsångesten och sprattlandet och så skulle jag sitta där, med malmos i pannan och större delar av kroppen skulle ramla ner, passera kind, vidröra mina läppar och hamna på täcket, förpesta allt i sin väg och så kan jag ju inte ha det!
Nej, så jag tvingades mörda dem innan de hann landa på mig. Jag mosade dem med cd-fodral istället för handpalmen, kände mig lycklig för att bli av med allt oförutsägbart sprattlande och somnade tillfreds.
Problemet är att det fortfarande sitter malar som slumrande vulkaner lite här och där i mitt rum, redo att när som helst explodera i dödsångest och sprattlande stöta i varenda möbel i försök att komma härifrån, men malarna kommer stöta i allt utom det öppna fönstret, och istället till slut slå sig så hårt i väggarna att de istället imploderar, kanske rakt ovanför mig. Men de sitter ju trots allt passiva. Och jag vill helst inte mosa dem, det är så äckligt.
Vardagsfenomen
"Där satt de tre, mamman, dottern och hennes pojkvän, alla tre intensivt och fokuserande stirande på TV:n, på det älskande parets långdragna och detaljerade sexakt, ovanligt medvetna och kontrollerande av sina rörelser, sin andning och sitt minspel. Allt för att verka så normal som möjligt. Minsta ljud eller rörelse skulle förödande noteras av de andra, klassas som nervositet inför det intima och något vulgära skådespelet. Eller möjligen klassas som intresse - ännu värre - och sällskapet skulle döma ut personen som kliat sig på näsan antingen som nervös inför sex eller pervers för resten av kvällen. Något som naturligtvis inte kunde ske.
Därför satt de där med stela nackar och raka ryggar, torra i ögonen av att inte ha vågat blinka.
Om alla, mot förmodan, skulle ha full kontroll över sig själva skulle troligen istället barnet, som blivit bekvämt undansjasad i sitt rum, 'eftersom det här är en vuxenfilm och ingenting för dig', i lämpligt utvald tid (påstådd slumpmässiga i eventuellt senare förhör) smita ut ur sitt rum med ursäkten om en till godnattkram liggandes förberedd på tungan och, oj, råka komma just när mannen på TV:n tränger in i kvinnan på TV:n, just när alla tre sitter extra klistrade vid TV:n och olyckligtvis tvinga samtliga att vrida på huvudet efter ungen och förbanna henne för att ha åsamkat dem stämpeln 'nervös inför sex'."
Nå, detta är måhända en överdrift, dock tycker jag mig se sanningen inom räckhåll för beskrivningen.
