^^
Of course, the new president quite quickly found himself in a situation he could not possibly get out of, so he opened the first letter. It read: "Blame everything on me." So he did, and everything was fine. until, of course, he once again found himself in a situation he couldn't get out of and therefore opened the second letter. It read: "Sit down and write two letters."
Poliserna hämtar skolkare
Har inte någon tänkt på hur poliserna, de som ska skydda vårt samhälle mot kriminalitet och vara goda förebilder samt respektingivande (!), skulle löjliggöras om de skulle tvingas springa efter en 15-åring, kanske till och med försöka övertala denne, att matten är rolig och lärorik och kom nu lille pojken, så sätter vi oss här i bilen och åker tillbaka till skolan. Eleverna skulle skratta åt poliserna, håna dem, och jag skulle ställa mig och gapskratta! Detta är inte en effektiv metod.
Vuxna kriminella skolkade troligtvis som ungdomar, och om dessa ungdomar får handskas med polisen redan i de yngre tonåren, kommer all respekt, om det någonsin funnits någon, vara som bortblåst, de kommer tänka; jaha, om jag skolkar kommer polisen, men att skolka är inte så farligt, det som däremot är farligt är rån eller mord, då kommer också polisen, så hmm.. då kanske inte rån och mord är mycket värre än att skolka.
Jag tror faktiskt att en ny trend kommer födas; eleverna får skjuts av poliserna till skolan. Det kommer bli status att skolka; ännu mer än vad det är idag.
Brainstorming är till för att få så många förslag som möjligt, men en viktig process är att sålla idéerna också!
9C
En kille, inga namn nämnda, höll ett oväntat men uppskattat tal, och jag har försökt citera enligt konstens alla regler, men ordagrannt kan det omöjligen bli;
"On the first day as an actor on Desperate Housewives... I had sex with one of the mothers.
It was very.. nice. She's a celebrity. So now I'm a celebrity. /.../
And she [Angelina Jolie] chose me. Not to brag, but.
Well, as a matter of fact, she's calling me right now so I have to go."
Hahaha, snacka om att ha en bra ursäkt för att inte behöva fortsätta ^^
Hehe
- Vad heter du då?
- Helge Karlsson.
- Jaha.
Och så kom en till pojke.
- Vad heter du då?
- Sven Karlsson.
- Jaha.
Och så kom ännu en pojke.
- Vad heter du då?
- Börje Karlsson.
- Jaha, värst vad lika ni var, är ni trillingar?
- Ja.
- Men varför har du en så mörk röst då, Börje?
- Jo, för mamma hade bara två bröst så jag fick suga på pappas.
Förfallen
Idag rasade vårt hus. Det tornande taket var i mjuknande skikt och föll således ihop. Jag tycker denna händelse hade ett ganska klart budskap: det är dags att äta upp mig, eftersom jag inte tjänar något syfte gällande skönhet. Jag ser att mina familjemedlemmar redan har börjat; det saknas stora sjok i de olika bitarna vilka resulterades eftersom någon försökt dra loss en non-stop utan framgång. Nu ser vår stackars "skogshydda" (vilket Bygg-Ole döpt modellen till) länsad, förfallen och oduglig ut, vilket skiljer sig oerhört från hur den uppfattades i nytt skick. Jag hoppas vi lyckas bättre nästa år med baket.
My dream has spoken
Igår natt hade jag en märklig dröm. Jag var ute i en typisk svensk skog på östkusten, antingen under våren eller hösten. Skit samma. Jag hade en enklare boning och gjorde där inget särskilt med min familj. Sedan kom min mattelärare körandes (dock inte i hans röda lilla bil, utan en stor grå/silver typ.. van) och då försvann huset och min familj. Han steg ur bilen och sa att vi behövde talas vid. Det hela var mycket allvarligt.
Så gick vi där, i skogen, och han talade mycket mystiskt och i konstiga gåtor, men hans budskap var av någon anledning mycket klar för mig: han insisterade på att jag skulle byta till studies.
Vi närmade oss en glänta, där en stor brunbjörn var på väg upp ur vattnet. Jag fick panik och sa att vi måste springa, nu!, medan min mattelärare av någon anledning inte insåg faran utan ställde i stället en massa frågor. Hur kommer det sig att björnar är farliga? Varför måste vi springa? osv.
Han sprang ändå, men lagom till att björnen vittrat oss och lunkade mot oss. Jag kom undan, men den tog honom!
Nåja, jag vill inte ha min mattelärare hemsökandes i mina drömmar, så jag droppar.
Malins återkomst.
.
Malin (haha Valle) återkommer.
Abstinensbesvär
Nej, tänker ni, det går ju inte! Och jag håller med er; man får inte dra bort Joniz från mig! Jag får abstinensbesvär - jag har till och med målat naglarna! Okej, alldeles för många utropstecken i rad. Jag måste lugna ner mig.
Hur som helst: jag är beroende av Joniz. Tyck synd om mig! Det gör i alla fall jag.
The great challenge
"IB-Kevin" utmanade mig (inte för att jag känner en annan Kevin..), för mkt länge sen men... dock.
Ni vet, utmaningen om 7 sanningar om en själv
_________________________________________________________________________________________
1. Fast än jag har en ganska stor säng sover jag alltid på kanten, alltså yttersta kanten.
2. När jag känner mig obekväm i en situation använder jag mig av "Turning towards self" - jag gräver in naglarna i handflatan eller, som vilken maniac som helst, upprepar "fuck" i huvudet. På så vis syns inte min obekvämhet. Hurra!
3. Johanna skrev "satisfactory" på result! = Jag känner mig usel.
4. Jag har inte träffat min pappa på ett år. Bli inte för sur på era föräldrar!, ni kanske inte träffar dem igen då.
5. Jag smygröker. Nej jag skojade bara.
6. Jag hittade min bästa kompis när vi var fem och hon satt i dockrummet och sög på tummen och snurrade håret runt pekfingret, och eftersom jag gjorde samma sak blev vi kompisar.
7. När jag blir stor ska jag bli författare, eller möjligen mobba andras böcker. Eller både och.
_________________________________________________________________________________________
Torsdag
"Puss" blir alldeles för rutinmässigt för att jag ska läsa det och tro att det skrivits särskilt selektivt. Nej, sluta (uttala det som om Tos skulle säga det) skriva puss bara utav vana!
Ångest
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga,ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
ur Ångest av Pär Lagerkvist, 1916
Broöppning medför konsekvenser
Folk (ungdomar) som lyssnar på grymt hög musik irriterar mig. Nå, åtminstone om den är så pass hög att folk som sitter runt omkring också hör. Jag har försökt komma på vad det är som irriterar mig - deras arrogans, kanske? Eller det faktum att de medvetet skruvat upp för att få publik som stör sig - att de vill provocera genom "oh-so-cool" hårdrock. Den myndiga farbrorn inom mig får mig iaf att tycka illa om dem.
Tills idag, då. Jag var på väg in till stan, lyssnandes på min iPod, och låten var mycket låg - så jag skruvade upp - och sedan, när jag var vid Henriksdal och bron öppnades, tog låten slut och istället spelades Kizz (stavas det så?) på jättehög volym. Det var inte obehagligt högt, men högt. Och eftersom motorn slagits av, var det dödstyst i bussen, jag kunde höra en människa gäspa, så då måste de ha hört min musik. Jag skulle ha sänkt den, men det skulle verka... som om jag skämdes, och en sådan image ska man ju hålla sig borta från! Så jag hade inget val, utan satt där med Kizz (eller Kiss, men jag vill inte skriva kiss...) och förstod hur irriterade folk var på mig.
Nej men se! Rebellen Malin öppnade långsamt de dammiga ögonen, blinkade flera gånger och sträckte sen länge på sig efter den långa sömnen. Huggtänderna visades i all sin prakt när hon gäspade, de gula ögonen glödde. Aha, folk blir irriterade på Malin men hon bryr sig inte. Oj, så skoj.
Nu förstår jag hur kul det är.
Mitt första och sista möte med Jan Guillou
HUR SOM HELST, jag hade lovat mig själv, min faster och joniz' pappa ett svar från Guillou på frågan "Träffade du Pierre?" (Vilket jag är säker på att ni vet vem jag talar om). Men jag var lite feg... Så jag bad Joniz fråga, vilket han först sa ja till, men vid åsynen av Guillou ångrade sig. Jaha, jag måste ju ha ett svar: detta är mitt enda tillfälle. Då ber jag mamma fråga, hon vill heller inte men säger att hon kanske ska, om rätt läge kommer upp.
Efter en timme har gått och frun drar med honom till dörren, får jag panik och puttar dit joniz, som plikttroget frågar om han träffade Pierre.
Skrockandes: "Det måste ha varit din mamma som nyss frågade samma sak, men ja, vi hade en god kontakt". Ledsamt: "Tills han dog för tio år sedan i cancer."
Hmm...
Skilsmässobarn
Folk säger alltid att det är synd om skilsmässobarn. Nå, det må så vara, men jag hävdar att det är färäldern som har det svårast; åtminstone om skilsmässan var olycklig och någon vill jävlas med den andra; för det var dennes fel att vi skilde oss.
Jag ser vad min mamma går igenom. Det enda han vill är att jävlas med henne, det enda målet är att se henne bryta ihop, det är då han har nått klimax. Han blev exempelvis sambo med en av hennes närmre vänner. Han skaffar en mobil till min lillasyster så att han kan ringa när han känner för det, kontrollera att hon äter ordentligt, har mamma koll på henne?, steg för steg försöka intala henne att mamma är dum och pappa är bäst, men diskret, mycket diskret. Jävla manipulation.
Det är föräldrarna det är jobbigast för, den sårade försöker skada, den starka får ta all skit. Barnet har det ju bättre än någonsin, nu när båda föräldrarna är extra måna om det. Löjligt.
