The Savage Modern Age

Det är konstigt hur ofta jag ändrar tycke. Ena stunden är jag nöjd med mitt liv; det kunde gått värre. Nästa är jag ett vrak full av dödslängtan och okapabel till några positiva känslor för mig själv och mitt liv. Allt är onödigt. Allt är skit och jag vill bort, bort, bort.

Synd är att det verkliga jaget är ett vrak full av dödslängtan och okapabel...

Det andra jaget är bara ett naivt önsketänkande och inbillning. Människan är inte värt någonting, altså är inte jag värt någonting. Det är i stunder som dessa, när jag är varken eller, när jag kan ta ett steg utanför och kritiskt betraka mig objektivt, som jag förstår lättnaden i att ha något att tro på.

Vi är födda, och så är det med det. Det går inte att ändra på. Antingen lever man livet som om det vore något, som om man hade betydelse och inbillade sig att allt har en mening. Visserligen lever man i falskhet - men vad gör det? Man är åtminstone invaggad i en trygghet och vem mår egentligen bättre av att höra sanningen? Som i det här fallet är fulare än ful.

Hittills har jag valt att leva som om allt är onödigt, det kanske också bara är en påhittad sanning, men jag vill åtminstone förbereda mig på allt dåligt som kan hända, som kommer att hända.

Någon vis människa sa någon gång att man ska leva sitt liv genom att ta farväl av allt man äger, allt man älskar, varje dag. Det låter nyttigt.

Godnatt