The Savage Modern Age

När jag träffar en främmande person, eller bara ser en, brukar jag dela in dem i bloggrupper. Jag förstår att ni hängde med där... Nej men, om jag ser ngn, kan jag tänka "henne skulle jag vilja se blogga".

Såg "La vie en rose" igår, med några från klassen på astoria. Börjar fatta allt det där om att monsterföretagen konkurrerar ut de små. Astoria har högre klass än SF - ändå var bara 10% av platserna köpta. Ska totalmobba SF hädanefter. Det dumma är att jag köpte ett rabattkort på SF... Okej, då, jag får se tre filmer till, men sen ska jag hängivet hänge mig åt astoria. Haha.

Hur som helst - "La vie en rose" var bra. Ungefär vad jag förväntat mig - även om jag stundtals störde mig på hennes omogna och bortskämda sätt - but can you blame her? Växte man upp som hon gjorde så gjorde man. En scen slog mig oerhört hårt, när Edith väntade sin stora kärlek, Marcel, att komma hem till henne. Hon vaknade och fann honom vid hennes sida, hon strålade av lycka, dansade ut i köket för att göra kaffe. Här och var satt människor hon kände, tagna av en sorg. Men Edith lät sig inte påverkas, slängde en typiskt Edith-replik "varför sitter du där och surar, har du inget bättre för dig". Hennes medarbetare tar tag i henne, säger "Nu måste du vara stark. Flygplanet har störtat." Edith tror det inte, springer tillbaka till sängen där hon vet att Marcel ligger. Fast det gör han inte.