The Savage Modern Age

Jaha. Så har skolan börjat igen. Beslutade mig givetvis för att droppa matte higher. Tos är läskig. Emma varnade mig för honom, men jag såg inte vad som skulle komma, jag gjorde verkligen inte det och det är... Inte så bra. Nu står endast biologi higher kvar, där uppe, på översta våningen, jag ser den inte ens, det är alldeles för många våningar med kunskaper mellan mig och biologin, och varannan våning tålamod, såklart. Tänk så brant och lång den där stegen är, det är ju såklart lätt för folk som redan befinner sig på våning 33 och slipper klättra dryga milen upp, de bara hamnade där, det enda de behöver göra är att ta de där futtiga små kliven upp för stegen till våning 34 och klara biologi higher.

Det är orättvist. Jag vill också hamna på våning 33.

Vi har fått nya människor! Jag litar fullt och helt på att de ska kunna fylla ut tomheten efter de som lämnade. Tja, om inte annat måste de!

Jag är trött. Godnatt

I förrgår hade jag fönstret öppet hela dagen, men det var inte förrän mörkret lagt sig som var naiv och gjorde det fatala misstaget att inte stänga fönstret. Jag släckte inte ens lampan när jag gick upp för... vad det nu var jag gjorde.

När jag sedan entrerade rummet (ville skriva penetrerade men... det kan ge mig fel image) flög, alternativt passivt satt, minst åtta fjärilar på min bekostnad! Och det var ingen angenäm, förtrollande, sago-magisk känsla, nej för det var malar som beslagtagit mitt rum. Där satt de, gråbruna och äckliga med alldeles för stora kroppar i förhållande till vingarna, en del spratt galet och stötte febrilt i väggar för att komma ut. Nå, en spindel kunde jag ha kunnat leda till fönstret, slänga ut den och sedan stängt, men en mal är äcklig, att se på och framförallt att ta i. Och att bara låta de vara är ju inte en möjlighet, tänk om de med dödsångest sprattlande landade på mig mitt i sömnen och kämpade för sitt liv att sitta kvar - då skulle ju jag, när sjasande inte var till någon hjälp, tvingas mosa det äcklet med min egen oskyddade hand mot min egen oskyddade panna bara för att få slut på dödsångesten och sprattlandet och så skulle jag sitta där, med malmos i pannan och större delar av kroppen skulle ramla ner, passera kind, vidröra mina läppar och hamna på täcket, förpesta allt i sin väg och så kan jag ju inte ha det!

Nej, så jag tvingades mörda dem innan de hann landa på mig. Jag mosade dem med cd-fodral istället för handpalmen, kände mig lycklig för att bli av med allt oförutsägbart sprattlande och somnade tillfreds.

Problemet är att det fortfarande sitter malar som slumrande vulkaner lite här och där i mitt rum, redo att när som helst explodera i dödsångest och sprattlande stöta i varenda möbel i försök att komma härifrån, men malarna kommer stöta i allt utom det öppna fönstret, och istället till slut slå sig så hårt i väggarna att de istället imploderar, kanske rakt ovanför mig. Men de sitter ju trots allt passiva. Och jag vill helst inte mosa dem, det är så äckligt.

Eftersom jag inte har något bättre för mig (som är roligt) tänkte jag publicera detta:

"Där satt de tre, mamman, dottern och hennes pojkvän, alla tre intensivt och fokuserande stirande på TV:n, på det älskande parets långdragna och detaljerade sexakt, ovanligt medvetna och kontrollerande av sina rörelser, sin andning och sitt minspel. Allt för att verka så normal som möjligt. Minsta ljud eller rörelse skulle förödande noteras av de andra, klassas som nervositet inför det intima och något vulgära skådespelet. Eller möjligen klassas som intresse - ännu värre - och sällskapet skulle döma ut personen som kliat sig på näsan antingen som nervös inför sex eller pervers för resten av kvällen. Något som naturligtvis inte kunde ske.

Därför satt de där med stela nackar och raka ryggar, torra i ögonen av att inte ha vågat blinka.

Om alla, mot förmodan, skulle ha full kontroll över sig själva skulle troligen istället barnet, som blivit bekvämt undansjasad i sitt rum, 'eftersom det här är en vuxenfilm och ingenting för dig', i lämpligt utvald tid (påstådd slumpmässiga i eventuellt senare förhör) smita ut ur sitt rum med ursäkten om en till godnattkram liggandes förberedd på tungan och, oj, råka komma just när mannen på TV:n tränger in i kvinnan på TV:n, just när alla tre sitter extra klistrade vid TV:n och olyckligtvis tvinga samtliga att vrida på huvudet efter ungen och förbanna henne för att ha åsamkat dem stämpeln 'nervös inför sex'."

Nå, detta är måhända en överdrift, dock tycker jag mig se sanningen inom räckhåll för beskrivningen.

Parfymen är en underbar roman. O, så lycklig den gör mig!