My dream has spoken

Igår natt hade jag en märklig dröm. Jag var ute i en typisk svensk skog på östkusten, antingen under våren eller hösten. Skit samma. Jag hade en enklare boning och gjorde där inget särskilt med min familj. Sedan kom min mattelärare körandes (dock inte i hans röda lilla bil, utan en stor grå/silver typ.. van) och då försvann huset och min familj. Han steg ur bilen och sa att vi behövde talas vid. Det hela var mycket allvarligt.

Så gick vi där, i skogen, och han talade mycket mystiskt och i konstiga gåtor, men hans budskap var av någon anledning mycket klar för mig: han insisterade på att jag skulle byta till studies.

Vi närmade oss en glänta, där en stor brunbjörn var på väg upp ur vattnet. Jag fick panik och sa att vi måste springa, nu!, medan min mattelärare av någon anledning inte insåg faran utan ställde i stället en massa frågor. Hur kommer det sig att björnar är farliga? Varför måste vi springa? osv.

Han sprang ändå, men lagom till att björnen vittrat oss och lunkade mot oss. Jag kom undan, men den tog honom!
Nåja, jag vill inte ha min mattelärare hemsökandes i mina drömmar, så jag droppar.

2007-12-17 @ 14:57:04 Permalink Kallocain Kommentarer (1) Trackbacks ()

Malins återkomst.

Jag har funderat på varför folk egentligen anser att badrumsväggar klädda i speglar på något vis är glamoröst. Jag har själv ett sådant badrum, där visserligen inte alla väggar är klädda av speglar, men där varje vägg reflekterar; alltså plexiglas, glas till bastu, glasdörr till skåp, och en random vägg av glas med ljus längs med kanterna. Vadan denna otroliga lust att ständigt se sig själv från alla vinklar, med alla skavanker? Jag finner det inte minsta trevligt att se mig från vänster, rakt framifrån och snett från höger varje gång jag sitter på toa. Det ligger något oharmoniskt och olustigt över det. Jag tror dessa badrum med olika källor till reflektioner är till just för de självupptagna, de som ägnar större delen av sin tid med att dyrka samt bibehålla sina kära kroppar.
2007-12-10 @ 19:09:03 Permalink Kallocain Kommentarer (0) Trackbacks ()

.

Gott, troget folk! Jag berömmer er tålmodighet, beundrar ert hopp och tjatar på er för att inte ha tjatat på mig!

Malin (haha Valle) återkommer.
2007-12-05 @ 22:22:26 Permalink Kallocain Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0