The Savage Modern Age

En dag, en dag för länge sedan kom han, han som satte en naglande skräck i mig såsom ingen annan gjort. Det hade just blivit torsdag, den där första dagen i juni. Solen var snart uppe, hon gav ett skumt och ensamt ljus inkommandes genom mina fönster. Jag drog aldrig ner rullgardinerna då, tyckte inte det var nödvändigt, så hela mitt rum badade i ljus. Jag vet inte om ni gör det, men jag har alltid ställt mig frågan "tänk om". Tänk om mamma dör, vad skulle jag då ta mig till? Tänk om huset börjar brinna och jag inte hinner få ut min lillasyster? Tänk om någon tar sig in i huset, genom mina fönster...

Huset jag bor i har ovanligt många fönster, vartän det får plats sitter ett stort fönster, alla med tre rutor i varje. I mitt lilla rum finns tre stora, varav en också är en dörr ut till gräsmattan. Min säng är lyckligtvis så långt bort från fönstren det går, men det rör sig bara om tre meter.

När hon slagit 03:02 den första juni 2006 vaknade jag. Det var ett ovanligt långvarigt krashande ljud som väckt mig. Mina tänk-om-funderingar hade även gällt mitt kära vitrinskåp. Jag trodde skåpet ramlat och glasskivan gått sönder. När jag öppnade ögonen tittade jag först åt det hållet skåpet står, men det tog ett tag att vänja sig vid den starka kontrasten ljuset gav för mina ögon. När jag insett att skåpet stod intakt vred jag av en händelse huvudet mot fönstren.

Jag höll på att kvävas. Jag kunde inte få luft, jag behövde komma ut ur rummet, bort från detta monster. Han stod nästan på mig, även fast han var fyra meter bort. Hans silhuett täckte hela fönstret, för silhuetten var det enda jag kunde se. Han var helt kolsvart, utom där det område ansiktet skulle ha suttit. Där var färgen lite ljusare. Under den nanosekund jag var där kunde jag se honom hålla i ett stålrör, med en upprepande, känslokall, lugn och monoton rörelse hacka bort skärvorna stenen inte tagit.

Detta visste jag inte då, men han hade kastat en lagom stor cementklump genom mitt nakna fönster som sedan träffat min stolsrygg som ramlat tvärs över rummet och landat i min säng. Vid fotänden av min säng är min dörr, och på något sätt lyckades jag trycka mig ur rummet trots en stol och glassplitter som skulle varit nog för att hindra mig. Det kändes inte som om mina ben lyssnade på mig, som en sådan dröm då jag inte kan springa, även fast jag måste - någon jagar mig ju! Jag visste att han var ute efter mig, och den oerhörda lättnad jag kände när jag stod vid trappan och skrek för allt jag var värd i en evighet efter mamma var den bästa känsla jag någonsin upplevt.